Såg Palmedokumentären igår. Blev jävligt tagen. För mig har han alltid varit en symbol för allt det fina
med socialdemokratin. Var -6 år när han dog så jag fick aldrig uppleva honom first hand, så att säga.
Jag hade bara hört och läst några av hans tal. Hört om hans engagemang mot Vietnamkriget och så där.
Han var ju inte perfekt (såklart, vem är det?) men han brann ju verkligen för politiken.
Det som skakade mig mest med filmen var nog ändå hatet som Palme blev utsatt för. Det nattsvarta hatet från
höger- och högerextrema grupper. Och säkerligen även andra.
Att folk kan hata så mycket gör mig nästan förtvivlad. Hat äter upp en människa inifrån. Det tär och förstör.
Kärlek är, med risk att låta otroligt klyschig, det finaste vi har. Det är det som ger människor kraft att förlåta.
Som efter skolskjutningen i en Amishskola 2006. Eller efter Utøya, när Helle Gannestad twittrade:
Når en mann kan forårsake så mye ondt - tenk hvor mye kjærlighet vi kan skape sammen.
Och gudars, när de visade Anna Lindhs tal på Palmes begravning, fan vad jag grät.
För en människa kan mördas, men inte idéer.
Dina idéer lever vidare genom oss. Efter vår förmåga ska vi föra din kamp vidare. Kampen för freden och
den internationella solidariteten. Kampen för ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.
Vårt tack till dig blir att föra ditt budskap vidare, som Helga Henschen skriver i sin dikt:
tala
du som ännu har läppar
ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många
av oss
beväpnar sig med ord
tala tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu
hade läppar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar